Dialog

Det finns ett spår av Gud i var och en av oss. Det spår som finns i mig formar den bild eller den uppfattning jag har av Gud. Den är inte fullständig, men när två, eller flera uppfattningar möts kommer vi kanske ett steg närmare. Fast då räcker det väl inte att jag predikar min sanning? Då kan det inte vara ok att bara min röst ekar och mina tankar får plats?

Webbarbete tvingar oss bort från talarstolen och tar av oss mikrofonen. Tomma ord får ingen genklang. På webben söker sig människor till platser där det finns innehåll som för dem är intressant eller meningsfullt. På webben kan också en svagare röst bli hörd och många väljer att vara med och skapa innehåll, skapa sanningar. Vi vill bli sedda, hörda och tagna på alvar.

Istället för att se detta som en svår utmaning kan vi se det som en möjlighet. En möjlighet att som likvärdiga samtalspartners dyka in i dialoger. Det kräver att vi lyssnar, respekterar och vågar ge av oss själva. Och det kräver att vi vågar låta oss själva bli utmanade. Men det är möjligt att vi då också kommer ett steg närmare bilden. Gudsuppfattningen.

Varför blogga?

Varför blogga? Det har jag många gånger frågat mig ¨sedan jag inledde min "bloggkarriär" våren 2007 på KP-bloggen. Jag började blogga med ganska stor entusiasm - numera skyr jag nästan KP-bloggen som pesten och skriver sällan eller aldrig nya inlägg. Håller helt med Patrik Hagman som i Kyrkpressens senaste nummer anser att KP-bloggarna bör läggas ner. Jag håller med honom - det är inget fel på att blogga, men det är ju inte meningen att man ska bli på dåligt humör när man går in på ett kristet bloggforum. Men kanske den här bloggen kan bli annorlunda?

Om inte människorna kommer till kyrkan får kyrkan komma till människorna

Ja alltså varför skulle kyrkan inte vara på webben?

Alla andra är ju där.

Skall vi tillåta att alla andra diskuterar det dagliga livet med glädje och sorg, upp och nedgångar som hör livet till utan att kyrkan är med i diskussionen. Församlingen/kyrkan skall ju finnas mitt i livet/byn.

Om människorna inte hittar till kyrkan måste kyrkan hitta nya vägar att nå människorna. Eller så kan kyrkan låta bli och trilla efter i utväcklingen. Och vem tar då över det lilla ytrymmet av andlighet som nog alla söker nånstans?


Stina Råstedt

Kristen i vardagen

Jag är av den åsikten att kristen är man jämt, alltid, var man än är.
Internet har på gott och ont blivit en del av vår vardag, att Kyrkan skulle stå utanför denna verklighet är ungefär lika verklighetsfrämmande som våra gudsjänster.

Men jag tror fortfarande på att vi kristna, med eller utan kyrka faktiskt kan vara ljus i världen. Jag hoppas att den traditionella kyrkan vill vara med och spela där människorna är, t.ex. på internet.

Men om inte så kommer människorna att hitta andra vägar till gud.
Eller för att parafrasera jesus:

Om kyrkan tystnar så kommer stenarna att twittra...

En frisk fläkt

Jaha. Här är jag nu och kan inget annat. Jag läser tusen och en bloggar varje dag, men har ingen egen blogg och har tänkt att jag inte ska ha en sådan heller. Fast inte är denna blogg min egen, tur.

Att läsa bloggar ger mig en extra puff i en ofta helt oandad eller till och med ny tankeriktning. Det igen gör att jag inte precis hela tiden går i ingångna skor, utan får nytt och fräscht blod och i huvud och hjärta. Vilken metafor....

Sociala medier i de flesta former är roligt, uppfriskande och underhållande. Och ibland riktigt dåligt. Men det får man och jag leva med. Och utan sociala medier skulle jag inte vilja leva.

Strategier för sociala medier

Jag tycker inte att alla behöver vara på Facebook. Däremot tror jag att alla församlingar förr eller senare kommer att behöva en policy för sociala medier. Vem/vilka av de anställda finns med? Hur mycket tid får/skall de sätta på sociala medier? Var går gränsen mellan att vara aktiv på sociala medier privat o via jobbet? Kan lekmän aktiveras? Behöver församlingen "övervaka" (följa med) några diskussionsidor (t.ex. lokaltidningen)? Vem svarar om det uppstår en diskussion om vår församling? Hur kan vi använda sociala medier som ett verktyg i vårt arbete? Hur många församlingar har nu en strategi för sociala medier?

Webbtankar

Det här inlägget är för min del debuten i bloggvärlden som skribent. Hittills har jag rört mig i den som läsare och endast ett fåtal gånger lämnat spår av mig i form av kommentarer.
Vi som använder oss av webben gör det av olika orsaker och väljer också själva i vilken form vi gör det.
För egen del har det fallit sig mer naturligt att följa med andras bloggar än att själv upprätthålla en.
Som församlingsanställd har webben för mig blivit allt viktigare med åren. Den är ett tilläggsverktyg till att följa med vad som händer både lokalt och globalt likaväl som till att upprätthålla kontakt och finnas tillhands för andra människor t.ex. på facebook eller diskussionsforum.
Det handlar ofta om att genom försök och misstag hitta sin egen roll och plats.
Till all tur behöver vi inte göra alla misstag själva, vi kan dela med oss av våra erfarenheter och på så vis hjälpa varandra vidare.

Anna

därför

På webben är jag därför att där finns dom människor vi jobbar med. Dessutom når man fler människor eftersom nyheten sprids via vänners vänner snabbar än via den gamla djungeltelegrafen :-)

Mitt liv på nätet

Jag har länge (om nu en halv livstid för någon som ännu räknas som ungdom) hållit till på webben. För mig började det med Radio Extrems chat (som jag har förstått att idag inte längre finns till ) och den svenska internetcommunityn Lunarstorm (som också numera har mött sin skapare). Idag håller jag främst till på Facebook och Radio Extrems community samt i några diskussionsforum men har på senare tid också börjat bekanta mig mer med Twitter.

Det främsta skälet för mig att hålla till på dessa är den kontaktyta och gemenskap det för med sig, diskussionsforumen för deras ämne. Via facebook har jag återfått kontakt till personer jag känt 'i ett tidigare liv' :) Men jag har även haft nytta av att finnas där ur arbetsperspektiv. Där finns många av de människor vi arbetat med och om något oväntat inträffat har det ofta varit möjligt att få ett första bud om det på Facebook.

Och ur rent statistisk synvinkel, har vi råd att inte finnas där? På följande länk kan man bekanta sig med en färsk undersökning om finländarnas internetanvändande gjord av Statistikcentralen.

http://www.stat.fi/til/sutivi/2010/sutivi_2010_2010-10-26_tie_001_sv.html

/Eva Holm

predikoverkstad.blogspot.com

Jag bloggar av tre orsaker:

1. När jag förbereder predikningar läser jag gärna andra förkunnares predikningar som inspiration. Därför vill jag också ge mitt bidrag till den enorma postilla som finns på webben.

2. När jag predikar i Åbo svenska församling når jag ca 60-120 gudstjänstfirare (iaf de som inte somnat :)) men genom att blogga mina predikningar når jag flera.

3. Genom att sätta in mina predikningar i min blogg är de alltid tillgängliga för mig ifall jag kommer in på webben. T.ex. om jag är hemma har jag tillgång till en predikan som jag skrev på jobbet. Detta har räddat mig flera gånger när jag snabbt behövt andaktsmaterial.

Mia Bäck

Moni och Gunzie funderar...

Nuförtiden kan man räkna gudstjänstbesökarna i promille av församlingsmedlemmarna. Webben utgör en kontaktyta inte bara till majoriteten av dem, utan också till (bokstavligen) miljoner andra kristna!

Varför inte t.ex. förmedla Herrens välsignelse virtuellt?
Tanke: det dyker upp en ruta som frågar: vill du bli välsignad? Svarar du med att klicka på Ja, följer en bild av en välsignande hand med välsignelsen samtidigt uppläst från en ljudfil.
Provokativ fråga: är välsignelsen teologiskt en förbön, som ju inte är beroende av samtidighet, eller en magisk rit, som kräver personlig närvaro? Vi vet vad vi tror...

På nätet är det lätt(are) att skilja mellan personligt och privat, eftersom allt är offentligt! Det jag inte kan skriva på ett vykort till kyrkosyföreningen platsar ändå inte i Facebook!

Få församlingen att arbeta tillsammans

I en sociala-medier-utopi ger webben möjlighet för församlingsmedlemmarna, de anställda och de förtroendevalda att arbeta tillsammans för att skapa en levande församling. Något så enkelt som en facebook-sida kan, rätt använd, ge nytt liv åt församlingslivet.

För att skapa en sådan verklighet behöver frågan mogna både hos allmänheten och hos oss som arbetar i kyrkan. Man behöver se webben som något som underlättar arbetet och förbättrar kommunikationen, inte som något som tar tid från annat.

Facebook fungerar ok som enkelriktad informationskanal men man tar inte vara på möjligheterna förrän fler än några invigda på ett kansli tar plats och är med och skapar innehåll.

De frågor som fortfarande är ganska obesvarade, om privat/offentligt, integritet o.s.v. kommer inte att lösas snabbt utan behöver mogna över tid.

/Sheila o Mattias

Nya möjligheter till kontakt?

Det är nu något år sedan jag började vara på Facebook. Före det var e-post ett viktigt sätt att hålla kontakt. En ny värld har öppnats. Dels på det privata planet - jag har fått förmånen och kunnat återknyta kontakten med många människor som varit viktiga under livets gång. Dels också i jobbet som anställd i församling. Nuvarande församlingsbor, tidigare kontakter genom förrättningar, och skribor också utanför församlingsgränser, människor jag jobbat med, gått på kurs med...ja... you name it. Det är så roligt och känns meningsfullt, speciellt då jag också kunnat vara en medvandrare ett tag. Känns mycket vettigare än att tillbringa tiden framför TV :). Stina Lindgård

Hänga med.

Att hänga med får mig att tänka på alla dessa barn som förtvivlat glor på sin ena arm som blivit längre än den andra och undrar vad som hände. Det är de barn som "hängt med" mamma/pappa på vägen till dagis-försenade. Vi måste mer än hänga med och ge ett "utarmat" intryck. Det är så "kyrkligt" att "hänga med". Vi skall vara. Jag är.